allt är rubbat känns det som. Allt är upp & ner och bak & fram. vette tusan vad jag ska göra, och hur jag vill göra? allt är så komlicerat och jag känner att jag inte orkar handskas med det.

Vi var så jävla tajta, vi satt typ ihop som om någon hade sytt fast oss i varandra. Vi var dag som natt och varje timme som jag inte var med dej så saknade jag dej så sjukt jävla mycket. Och så var det i mer än ett år tror jag nästan, vi bråkade aldrig och allt var så jävla perfekt, allt var så sjukt bra då, just då. Vi åkte på semester ihop, och jag ville vara som dej rent utsagt. 

Men sen så förändrades det på något sätt, det var inte lika mycket vi som det var innan.. Det hände så mycket runt om kring oss och båda började intressera sig för något helt annat, men vi visste att vi hade det ändå super bra tillsammans, vi visste att vi kunde ringa och prata om det var något som var fel, men vi var inte lika mkt vi längre, jag älskade dej lika mkt då som jag gjorde innan, men saknaden var så jävla stor igemfört med vad den var innan faktikst. hemskt mycket värre. 
Mot sommarn grät jag ofta mig till sömns eller så kunde jag sätta mig och gråta vilken tid på dygnet som helst. 
För nu var det inte lika mkt vi längre och vi pratade inte lika mkt längre.. 
mamma och pappa fattade inte varför jag hela tiden satt och grät och allt var kaos kändes det som. Men i alla fall förklarde jag för dej hur mkt jag uppskattade henne och älskade henne. 

Mot slutet på sommarn var vi ihop sydda igen och allt var underbart. det var så jävla underbart. 

Sen så blev det som början på sommarn igen, allt var sajk och jag visste inte riktigt vilken väg jag skulle ta. 
Jag var förtvivlad och ledsen. 

Tiden gick och allt blev sämre. Men när jag åkte utomlands kände jag verkligen hur mycket jag saknade henne.. för jag kände något som inte stämde, något som hade varit så underbart som sedan hade ramlat ihop. 
Du skrev i alla fall "hur mkt du saknade mig" och jag likadant till dej! Jag saknade dej som aldrig förr. 
När jag kom hem blev det som om ingenting hade hänt,  vi var ihop sydda igen och jag kände att allt var perfekt ännu en gång. 
Men sen så försvann allt igen, och jag blev ledsen men den här gången kände jag inte det behovet. Det kändes som om du skulle komma tillbaka.  Sen har tiden gått och allt jag vill är att det ska bli som förut. 

För det här funkar inte mer, jag vet inte vilken väg jag ska ta?
Vi sa ett "föralltid", och för mig betyder det verkligen ett "föralltid" men jag vet inte hur du tänker. 
Visst alla säger till mig hela tiden " kompisar kommer och går" men jag vill att du alltid ska vara där, och aldrig ska gå. För denna väntan på något som jag inte vet vad det är har varit så jävla fruktansvärd. 
Din blick är som ett svart hål i min kropp. Jag känner mig så ensam.  
Jag skyller verkligen ingenting på dej, och det är inte ditt fel.. Det var vi tillsammans som på något sätt visade oss en helt annan väg. Det var vi tilsammans. Jag vet i alla fall att jag inte vill gå min egna väg. För jag behöver dej för att lyckas här i livet.
Det är allt jag vill. 


JAG ÄLSKAR DEJ SÅ JÄVLA MKT!  ♥






(jag skrev inte det här för att ni ska klaga eller för att någon ska tycka synd om mig, men jag behövde verkligen få prata med någon men ingen var där, så jag valde den här vägen. som inte var lika jobbig att förklara, ingen hade behövt se dem här tårarna då )

/Jennifer